Julen avklarad. Hoppet åter. Lille bebisen verkar må mycket bättre! Han har ätit mycket bättre de senaste dagarna, underbart! Och vi kämpar för att trycka i honom antioxidanter, oljor och mineraler. Det känns som en seger varje dag han fått i sig “sin dos”. Vi inbillar oss att han känns aningens piggare och rörligare. Hans handmotorik har förbättrats avsevärt. Jag tittade precis dock på en film från slutet av oktober, och där säger han tydligt “mama” och “babua”. Det säger han inte nu längre. Fan. Jag ser min andre älskade pojke hur han utvecklas i en rask takt. Han leker mer och mer fantasilekar, han har börjat sjunga enormt mycket, han hittar till och med på egna låtttexter. Ångesten kommer och tar tag i mig samtidigt som jag beundrar min sons utveckling. Kan hjärnan ta stryk om de åker på en rejäl influensa? Kan allting tas ifrån dem? En treåring är så medveten om sig själv. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att han skulle bli sämre och faktiskt FÖRSTÅ att han blir sämre. Eller har vi stärkt mitokondrierna tillräckligt genom att boozta dem med kosttillskott och så bra mat som möjligt så att de klarar av nästa infektion? Jag stoppar huvudet i sanden, tänker att vi har stärkt dem och tänker att morgondagen får man ta en annan dag, fokusera på nuet… inför det är ALLA lika, döden kan komma till vem som helst imorgon, den man minst anar. Kanske våra mitokondriekillar överlever de flesta av sina jämnåriga kamrater. Den som lever om 100 år får se!
alskadetrio 